Till dig som funderar på att ge upp

I lumpen gjorde jag en överlevnadsövning som kallades ”Fria kriget”. Vi visste att vi under fem dagar skulle få begränsat med mat och vila. Redan efter tolv timmar i skogen utan mat var det uppenbart att fem dagar är en lång tid när man går hela tiden och hoppar över alla måltider. Riktigt lång tid. Snart började rykten florera att övningen bara skulle pågå i 48 timmar. Det lät troligt. Ingen kunde väl förvänta sig att vi skulle klara fem hela dagar utan mat?

Hungern kom, och stannade. 48 timmar kom, och gick. Den fjärde dagen gick nya rykten. Övningen skulle pågå en extra dag.

Den femte dagen (jisses vad bibliskt det låter), på morgonen, marscherade vår pluton från punkt A till punkt B. Eller om det var från P till X. Jag minns inte. Vi hade gått och gått, simmat, gått, sovit någon timme, och sedan raskt marscherat vidare i kolmörker. Dag efter dag. Natt efter natt. Det blev många mils marscherande varje dag, medan befälen bytte av varandra för att de skulle kunna hålla uppe tempot.

Helvetet tog aldrig slut.

En av mina kamrater signalerade plötsligt till befälet att han ville ge upp. Han orkade inte längre. Han ville inte mera. Befälet peppade så mycket han kunde. Kamraterna peppade så mycket de orkade (vilket ärligt talat inte var så mycket vid det här laget – de behövde energin till sig själva). Alla försökte få honom att fortsätta.

Men nej. Han hade bestämt sig. Han klev av, och gjorde slut på eländet. En bil rullade fram från ingenstans och kamraten hoppade in för att skjutsas hem från övningen. Han såg trött – men nöjd – ut. Han hade sluppit undan.

Fem minuter senare och trehundra meter längre fram senare träffade vi honom igen. Han såg inte nöjd ut alls. Där stod nämligen den buss som skulle skjutsa oss hem efter avklarad strapats.

Vi var i mål.

Än idag, när jag tänker på den här övningen, tycker jag synd om honom. Hade han stått ut i fem minuter till hade han gått i mål, och varit stolt över sin bedrift.

Det finns något att lära sig av den här historien.

De flesta som ger upp får aldrig veta hur nära de varit.

Målet kan ligga bakom nästa kulle. Hur ska du veta om du inte tittar efter?

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *