Snabelkluring, del 2

image

I förra inlägget ställde jag en fråga om varför elefanter som är så stora och starka väljer att stå kvar, bundna vid en liten pinne i marken som de lätt skulle kunna dra upp.

Svaret är enkelt. När elefanten är liten sätter skötaren fast den vid en rejält förankrad påle. Elefantungen kämpar och drar för att komma loss. Men förgäves. Till slut ger den upp, och slutar försöka. Den har lärt sig att det är hopplöst.
Nu kan skötare fästa elefanten vid en mycket mindre pinne. Elefanten kommer inte att försöka. Den *vet* ju att det inte är någon idé.

Vad går att lära sig av det, då?
Vi människor fungerar på samma sätt. Vi lär oss snabbt vad som fungerar och inte, och undviker att göra sånt som inte fungerar.
Man har till och med visat att vi människor är *sämre* än de flesta djur på att glömma vad vi lärt oss, även om vi förstår att det vi lärt oss inte längre är relevant.

Det är ju intressant. Vilka slutsatser har du dragit för länge sedan, men som inte längre är sanna? Har du kanske bestämt att du inte kan tala inför publik? Att du inte kan tappa vikt? Eller att du inte längre klarar sånt som du gjorde när du var yngre?
Om du tittar närmare på vad som ligger bakom de besluten hittar du förmodligen en eller ett par erfarenheter som fick dig att dra slutsatsen. Men betyder det att slutsatsen är sann?

Vilka pinnar sitter du fast vid, alldeles i onödan?

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *