Neuro Linguistic.. vaddå?

En av de vanligaste frågorna jag får är: Vad är NLP coaching, egentligen?

NLP står för Neuro Linguistic Programming ifall du undrar. Men det säger förmodligen inte så mycket. Jag hoppas att jag kan kasta lite ljus över frågan med den här artikeln.

Ett grundantagande i NLP är att alla friska människor har samma förutsättningar att lyckas. Skillnaderna i prestation mellan olika individer handlar istället om att vi har olika strategier för att möta vardagen. Och det är strategierna som avgör resultaten. Om du skulle använda samma strategi som Donald Trump skulle du vara lika framgångsrik som Donald Trump, typ.

De strategier du använder är ett resultat av ditt förflutna, där du har lärt dig att vissa saker är bra och vissa är dåliga. Det har du lärt dig genom att skapa associationer mellan neuronerna i hjärnan (Neuro) på samma sätt som Pavlovs hundar lärde sig att en viss situation har en viss betydelse. På så sätt byggs din modell av världen gradvis upp. Och det är den här modellen som oftast orsakar problem.

Det enda sätt som man kan analysera hur en annan persons världsbild ser ut är genom att lyssna till det språk och de formuleringar som används (Linguistic). Det ger coachen ledtrådar till hur klienten representerar sin världsbild och en bättre förståelse för problemet. Därmed kan coachen hjälpa till att hitta lösningar som adresserar de strategier och den världsbild som orsakar den utmaning man jobbar med.

NLP-coachen har en mängd olika verktyg för bryta oönskade associationer och etablera nya önskvärda mönster istället. Många av övningarna bygger på principen om betingning (Pavlovs hundar igen), och på så sätt ”programmerar” klienten om sina strategier och sin  världsbild (Programming) på ett sätt som skapar nya och mera positiva resultat.

Där har du NLP coaching i ett nötskal.

Experternas tips på hur man undviker att gråta på jobbet:

1. Hitta något fyrkantigt i rummet, exempelvis en tavla. Följ koncentrerat ramen med blicken från hörn till hörn några varv.
2. Tryck tumnageln i ringfingret så hårt du kan. Då får kroppen något annat att tänka på.
3. Försök att kanalisera känslorna till att bli förbannad i stället för ledsen. Det minskar risken för tårar på mötet.

Hittade en länk på fejjan som fantastiske Klas Hallberg lagt ut.

Artikeln handlar om känslor på jobbet, och avslutas med 3 tips om hur man kan hantera situationen när man börjar gråta på jobbet.

Visst förstår jag att det är jobbigt när tårarna kommer mitt i ett möte, eller i andra viktiga situationer.

Men ärligt talat. Huvuddelen av de problem som mina klienter jobbar med handlar om att de inte vågar känna sina känslor. De är helt enkelt rädda för dem. Och eftersom alla har känslor är det ett problem om man inte vill erkänna det.
Det kniviga är att vi KAN inte döva känslor på ett selektivt sätt. Det går inte. Om du hittar strategier som hjälper dig att döva dina jobbiga känslor kommer du också att döva de positiva känslorna som tacksamhet, glädje och kärlek. Eller för att citera Jean Banan:

”Inte så bra.”

(Här är länken till orginalartikeln om någon är intresserad)
http://www.shortcut.nu/artiklar/2716/Sa-hanterar-du-tarar-pa-jobbet

Vad ska filmen handla om?

I ett sommarprat av Raymond Ahlgren för några år sedan ställde han frågan:

- ”Om du var manusförfattare, regissör och huvudrollsinnehavare i filmen om ditt liv, skulle ditt liv se ut likadant då?”

Nej. Såklart det inte skulle. Men… (sätt in valfri historia om varför det ser ut som det gör här).

Under de senare åren har jag fått anledning att tänka rätt mycket på vad jag egentligen tycker är viktigt. Och det första jag upptäckte är hur mycket tid jag lagt genom åren på sånt som jag egentligen INTE vill slösa bort mitt liv på. Den lilla tröst jag hittar är att jag verkar vara i gott sällskap av majoriteten.

Tänk till exempel tillbaka på de senaste fem åren av ditt liv. Hur många dagar under den perioden är beklädd med en tvättäkta guldkant i din minnesbank? Ett tiotal? 50? 100? 500? 1000?

Fem år är sisådär 1826 dagar. Så om du inte kommer upp över 900 går alltså över hälften av dina dagar åt till… vaddå?

Tja… Det intressanta är egentligen inte vart TIDEN tar vägen. Det intressanta är vart tiden tar DIG.

Hur använder du tiden för att filmen om ditt liv ska bli så intressant som möjligt och sluta lyckligt? Hur ser du till att sätta guldkant på dina dagar?

Jag uppskattar alla dina kommentarer och tips.

Äntligen påsk, och vi får ett par välbehövda dagar att slappna av från vardagsstressen. Skönt, eller hur?

Om du ändå råkar sitta vid datorn och undrar vad du ska semsterläsa kan jag verkligen rekommendera den här artikeln av Tony Schwartz. Han sätter fingret på det som i min mening är en viktig anledning till att vardagsstressen existerar. Nämligen att vi försöker göra alldeles för mycket på en gång. Jag vet att det gäller mig i alla fall

Konsekvensen är att 25-50% av oss upplever att vi är begravda av arbete vilket leder till stress och utbrändhet. Inte så bra.

Förutom att han kommer med de klassiska ”se till att du inte blir avbruten” tipsen lyfter han även fram något som jag håller centralt i Viktigaste Ledarskapet. Nämligen att

1. Gör det viktigaste först. Vilket betyder att du behöver ha koll på vad som verkligen är viktigt. Det får du genom att…
2. Planera in tid regelbundet för att tänka långsiktigt. Vad behöver du göra under den kommande perioden.  Vad vill du göra? Varför?
3. Ta riktiga semestrar regelbundet. Det behöver inte betyda långa semestrar jämt och ständigt, men se till att verkligen vara ledig när du inte jobbar.

Så ha en riktigt bra påskledighet! Och använd den gärna till att fundera på vad som är viktigast för dig under den kommande perioden.

Nu ska jag leva som jag lär, och ta påskledigt!

/Micke

Varje månad framöver ska jag hitta på nya utmaningar till prenumeranterna på min sajt The Ultimate Leadership. Jag vill ju gärna att utmaningarna ska kittla medlemmarna att göra lite mer än de vanligtvis brukar. Det ska inte vara farligt eller så. Bara… utmanande.

Vilket är en utmaning.

Jag vill ju också vara med och göra utmaningarna, ju. Vilket gör att alla utmaningar som jag redan provat faller bort, i alla fall de som inte längre är nån utmaning för mig! Så om du har ett förslag, kanske nån kul övning från nån konferens eller liknande, får du gärna lägga in en kommentar om det. Jag kan aldrig få för många.

Hursomhelst. Den här månaden har jag bestämt mig för att utmaningen blir att öva upp magkänslan. Eller i alla fall träna på att ha träningsvärk. I magen.

Så nu ska jag göra första testet i månadens utmaning.

Hänger du på?

Ur mailet från NLP kursen

Här händer det grejer. Förutom att jobba på med Viktigaste Ledarskapet så har jag idag hunnit med mitt första officiella uppdrag som certifierad NLP coach. Yay!

Det är för all del inte så stor skillnad jämfört med uppdragen jag hade innan certifieringen. Men ändå. Kalla mig fånig om du vill. Men det var lite extra kul att göra jobbet med en officiell titel i bagaget.

Berätta! Vilken examen, utbildning eller vilka diplom betyder mest för dig?

Yes! I dag har jag anledning att fira!

Målkortet för NLP certifieringen

De senaste 8 månaderna har jag jobbat på min NLP coachcertifiering, med målet att ha skickat in alla papper och uppgifter senast den 1/4. Det har gått lite si och så under perioder, så där som det lätt kan bli när man har eget ansvar över att något ska bli gjort.

I slutet på februari började jag skriva ner mina mål, med måldatum på små lappar, som jag kallar målkort.

Sen har jag läst igenom mina kort varje morgon och kväll för att hålla målen aktuella.

I helgen åkte Åsa och jag på en weekend-konferens resa. Med ett rätt späckat jobb-schema trots att det bara var hon och jag. Tror du arbetet med min NLP certifiering fanns med på schemat? Näpp. Trots att målet var satt till den 1/4 och jag hade massor kvar att göra på certifieringen.

Men när vi checkade ut på söndagen och satte oss i bilen bestämde jag mig för att använda resten av dagen till de kvarvarande övningarna. Och Åsa ställde villigt upp (well, hon körde och hade ingen chans att komma undan… på mina experiment, även om vi fick skjuta upp de övningar som krävde att hon blundade.

Efter en rejäl mangling av Åsas neoronala nätverk under resten av dagen var det klart. Vilken känsla att trycka på ”send” för att skicka in mitt examensarbete.

Och gissa om jag blev glad när min mentor på NLP kursen var klar med utvärderingen redan några timmar senare?

Jajamensan.

NLP certifiering – check!

Jag flyger ju en hel del. Ett sätt att få lite nöjesupplevelser i vardagen är att vara uppmärksam på alla de budskap man hittar i sin omgivning.

På Bromma finns de här skyltarna uppsatta, som reklam för olika flygbolag. Eftersom kommunikation är ett viktigt verktyg i mitt arbete an jag inte låta bli att fnissa lite varje gång jag ser texten:

flysmaland.com

Ett klockrent sublimt budskap, förstärkt med färger och allt. Det händer nåt mystiskt i småland, tydligen.

Vilken tur att jag skulle åt andra hållet.

Ibland blir jag bara trött på hur uppgivna folk är när det gäller kärlek och relationer.

Hittade en ”relationsexpert” på nätet som svarade på följande fråga från läsarna.

Q: När dör passionen? Vad kommer efteråt?

Svaret är nedslående, och skvallrar om att till och med relationsexperterna har gett upp hoppet om passion.

A: Passionen brukar håller i sig 8-10 månader. Under den tiden prioriterar man bort allt annat som är viktigt i livet. Vänner, jobb och karriär.
I det långa loppet är det få som orkar med att leva i passionen som tar mycket kraft, sömn och de övriga livet som fungerar sämre.

Efter passionen kommer något annat, i bästa fall trygghet gemenskap och en känsla av att man strävar mot samma mål.

Det är också där man bygger sina planer på den gemensamma framtiden och här det är som allra viktigast att man pratar med varandra.
Hur vill vi ha det?
Vad är viktigt i vårt liv?
Vad var det i passionen som kändes så underbart, kan vi hålla fast en del av den?

För det första blandar ”experten” uppenbarligen ihop begreppet ”passion” med ”förälskelse”. Det är två helt olika saker. Förälskelsen går över efter ett tag. Det köper jag. Men det är stor skillnad mellan passion och förälskelse.

Jag vet inte var jag ska börja dissekera svaret. Jag börjar med slutet.

Vi ska tydligen vänta med att planera framtiden tills passionen är slut. För då blir det plötsligt viktigt att vi pratar med varandra om hur vi vill ha det.

Suck.

Undrar vad som skulle hända om folk pratade om sina drömmar och sin framtid redan från början? När man väljer livspartner är det väl högintressant att veta om partnern är intresserad av att gå åt samma håll under de närmsta… decennierna? Och det vill man väl veta INNAN man har ägnat ÅR åt en relation som saknar förutsättningar eftersom partnern är på väg åt fel håll?

Dessutom hävdar jag att gemensamma visioner/drömmar är en viktig ingrediens om man vill behålla sin passion. Inte sjutton häller man i äggen EFTER att man har gräddat en sockerkaka?

Förälskelsen går kanske över efter 8-10 månader. Men passionen behöver absolut inte försvinna. Så mycket vet jag av egen erfarenhet.

Men visst försvinner den om man slutar prioritera varandra. Man behöver absolut inte prioritera bort ”allt annat” för att skapa passion. Men man behöver definitivt prioritera sin relation OCKSÅ.

Passion är inte en funktion av tid. Passion kommer ur polaritet, där skillnaderna mellan individerna skapar en styrka i relationen. En spänning uppstår mellan två poler av olika laddning. Om du minskar skillnaderna mellan polerna minskar spänningen. När bägge individerna är nära varandra, och kan vara sig själva till 100% och blir älskade för den de är utan att de behöver kompromissa sin identitet. Då kommer passionen. Det spelar ingen roll om man är nyförälskad eller inte.

”Efter passionen kommer i bästa fall någonting annat…”

Jo. I bästa fall vinner man på lotto också. Men man behöver fortfarande anstränga sig lite och köpa en lott. Annars vinner man ingenting.

Och i längden vinner du mer på att jobba aktivt för det du vill ha.

Idag tänkte jag skriva om något som jag ofta och gärna pratar om privat, men som jag aldrig bloggat om.

Ekonomin.

Just nu säger alla att vi är på väg tillbaka. Tillväxten ökar och allt kommer att bli bra efter kraschen för ett par år sedan.

Men jag tror inte på det.

Varför?

Ekonomin styrs till stor del av konsumenterna. Om konsumenterna konsumerar mår ekonomin bra. Om konsumenterna inte konsumerar är mår den inte bra. Så långt är alla överens.

Men vilka är konsumenterna? Jo, det är vi vanliga människor visar det sig. Och det är dessutom väldigt förutsägbart hur vi konsumerar som grupp.

Upp till 20-års åldern kostar vi bara samhället en massa pengar, men sedan börjar vi tjäna en slant, och då konsumerar vi.

Vid 30 får vi barn och skaffar hus, vilket innebär att vi gör en massa konsumtion av blöjor och större bostäder.

Vid 47 års ålder (ungefär, lite olika beroende på vilket land man kollar på) är vi på toppen av vår konsumentkarriär. Barnen har blivit större och kostar mindre, och vi har gjort en karriär som innebär en bra lön och därmed får vi en massa pengar som vi spenderar på golfklubbor, restauranger och semestrar.

Sedan går det bara utför med konsumtionen, enligt statistiken. Vissa slutar konsumera för att de dör, men de flesta drar åt plånboken för att spara några kronor till pensionen.

När barnen flyttar ut säljer vi det stora huset och köper ett mindre, eller flyttar till en lägenhet, vilket innebär lägre kostnader. Mindre konsumtion.

Så ser våra liv ut i snitt.

Och det finns mer intressant statistik att titta på. Med statistiken som förs i varje land kan man se hur många 47-åringar det finns nu, och hur många det kommer att finnas i framtiden.

Siffrorna varierar en aning från land till land, men i stort är demografin ungefär densamma i hela Europa och i USA.

Lägger man ihop de här siffrorna så upptäcker man att den s.k baby-boom generationen (40-50-talister) var en jättestor generation jämfört med ”Generation X” (60-70-talister). I antal alltså.

Just nu håller baby-boomarna att gå i pension. De slutar producera. De slutar tjäna pengar. Och de dör. Därför slutar de också gradvis att konsumera.

I praktiken innebär det att vi som kommer efter 40-talisterna behöver producera och konsumera hela 50% mer per person under de närmsta åren än vad vi gjort hittills. Och det är bara för att upprätthålla den omsättning på ekonomin som finns idag!

Det är alltså inte Greklands fel att det är kris. Det är inte heller bankerna. Visst, de kunde skötts bättre, men de är inte de som är den egentliga orsaken till krisen.

Krisen (som kommer att bli värre – mycket värre) kommer helt enkelt av att vi är mycket färre som kan konsumera. Och färre som kan producera. Vi är mycket färre än vad de som hittills konsumerat och producerat varit.

Samtidigt går en gigantisk generation i pension och blir skapar en jättelik kostnad för samhället i form av pensioner och sjukvård till alla dessa människor.

Mindre intäkter till samhället. Högre kostnader för samhället.
Inte ett recept för tillväxt.  Tyvärr inte heller de närmsta 10 åren om marknaden fortsätter att bygga på vår konsumtion, vilket de lär göra.

Så håll hårt i dina pengar ett tag framöver. Det blir tuffare tider, tror jag.

Men vem ska vi skylla på?
Vem ska ställas ansvarig?

Det går tyvärr inte att peka ut någon.

C’est la vie