Mikael Jakobsson

Jag flyger ju en hel del. Ett sätt att få lite nöjesupplevelser i vardagen är att vara uppmärksam på alla de budskap man hittar i sin omgivning.

På Bromma finns de här skyltarna uppsatta, som reklam för olika flygbolag. Eftersom kommunikation är ett viktigt verktyg i mitt arbete an jag inte låta bli att fnissa lite varje gång jag ser texten:

flysmaland.com

Ett klockrent sublimt budskap, förstärkt med färger och allt. Det händer nåt mystiskt i småland, tydligen.

Vilken tur att jag skulle åt andra hållet.

Ibland blir jag bara trött på hur uppgivna folk är när det gäller kärlek och relationer.

Hittade en ”relationsexpert” på nätet som svarade på följande fråga från läsarna.

Q: När dör passionen? Vad kommer efteråt?

Svaret är nedslående, och skvallrar om att till och med relationsexperterna har gett upp hoppet om passion.

A: Passionen brukar håller i sig 8-10 månader. Under den tiden prioriterar man bort allt annat som är viktigt i livet. Vänner, jobb och karriär.
I det långa loppet är det få som orkar med att leva i passionen som tar mycket kraft, sömn och de övriga livet som fungerar sämre.

Efter passionen kommer något annat, i bästa fall trygghet gemenskap och en känsla av att man strävar mot samma mål.

Det är också där man bygger sina planer på den gemensamma framtiden och här det är som allra viktigast att man pratar med varandra.
Hur vill vi ha det?
Vad är viktigt i vårt liv?
Vad var det i passionen som kändes så underbart, kan vi hålla fast en del av den?

För det första blandar ”experten” uppenbarligen ihop begreppet ”passion” med ”förälskelse”. Det är två helt olika saker. Förälskelsen går över efter ett tag. Det köper jag. Men det är stor skillnad mellan passion och förälskelse.

Jag vet inte var jag ska börja dissekera svaret. Jag börjar med slutet.

Vi ska tydligen vänta med att planera framtiden tills passionen är slut. För då blir det plötsligt viktigt att vi pratar med varandra om hur vi vill ha det.

Suck.

Undrar vad som skulle hända om folk pratade om sina drömmar och sin framtid redan från början? När man väljer livspartner är det väl högintressant att veta om partnern är intresserad av att gå åt samma håll under de närmsta… decennierna? Och det vill man väl veta INNAN man har ägnat ÅR åt en relation som saknar förutsättningar eftersom partnern är på väg åt fel håll?

Dessutom hävdar jag att gemensamma visioner/drömmar är en viktig ingrediens om man vill behålla sin passion. Inte sjutton häller man i äggen EFTER att man har gräddat en sockerkaka?

Förälskelsen går kanske över efter 8-10 månader. Men passionen behöver absolut inte försvinna. Så mycket vet jag av egen erfarenhet.

Men visst försvinner den om man slutar prioritera varandra. Man behöver absolut inte prioritera bort ”allt annat” för att skapa passion. Men man behöver definitivt prioritera sin relation OCKSÅ.

Passion är inte en funktion av tid. Passion kommer ur polaritet, där skillnaderna mellan individerna skapar en styrka i relationen. En spänning uppstår mellan två poler av olika laddning. Om du minskar skillnaderna mellan polerna minskar spänningen. När bägge individerna är nära varandra, och kan vara sig själva till 100% och blir älskade för den de är utan att de behöver kompromissa sin identitet. Då kommer passionen. Det spelar ingen roll om man är nyförälskad eller inte.

”Efter passionen kommer i bästa fall någonting annat…”

Jo. I bästa fall vinner man på lotto också. Men man behöver fortfarande anstränga sig lite och köpa en lott. Annars vinner man ingenting.

Och i längden vinner du mer på att jobba aktivt för det du vill ha.

Idag tänkte jag skriva om något som jag ofta och gärna pratar om privat, men som jag aldrig bloggat om.

Ekonomin.

Just nu säger alla att vi är på väg tillbaka. Tillväxten ökar och allt kommer att bli bra efter kraschen för ett par år sedan.

Men jag tror inte på det.

Varför?

Ekonomin styrs till stor del av konsumenterna. Om konsumenterna konsumerar mår ekonomin bra. Om konsumenterna inte konsumerar är mår den inte bra. Så långt är alla överens.

Men vilka är konsumenterna? Jo, det är vi vanliga människor visar det sig. Och det är dessutom väldigt förutsägbart hur vi konsumerar som grupp.

Upp till 20-års åldern kostar vi bara samhället en massa pengar, men sedan börjar vi tjäna en slant, och då konsumerar vi.

Vid 30 får vi barn och skaffar hus, vilket innebär att vi gör en massa konsumtion av blöjor och större bostäder.

Vid 47 års ålder (ungefär, lite olika beroende på vilket land man kollar på) är vi på toppen av vår konsumentkarriär. Barnen har blivit större och kostar mindre, och vi har gjort en karriär som innebär en bra lön och därmed får vi en massa pengar som vi spenderar på golfklubbor, restauranger och semestrar.

Sedan går det bara utför med konsumtionen, enligt statistiken. Vissa slutar konsumera för att de dör, men de flesta drar åt plånboken för att spara några kronor till pensionen.

När barnen flyttar ut säljer vi det stora huset och köper ett mindre, eller flyttar till en lägenhet, vilket innebär lägre kostnader. Mindre konsumtion.

Så ser våra liv ut i snitt.

Och det finns mer intressant statistik att titta på. Med statistiken som förs i varje land kan man se hur många 47-åringar det finns nu, och hur många det kommer att finnas i framtiden.

Siffrorna varierar en aning från land till land, men i stort är demografin ungefär densamma i hela Europa och i USA.

Lägger man ihop de här siffrorna så upptäcker man att den s.k baby-boom generationen (40-50-talister) var en jättestor generation jämfört med ”Generation X” (60-70-talister). I antal alltså.

Just nu håller baby-boomarna att gå i pension. De slutar producera. De slutar tjäna pengar. Och de dör. Därför slutar de också gradvis att konsumera.

I praktiken innebär det att vi som kommer efter 40-talisterna behöver producera och konsumera hela 50% mer per person under de närmsta åren än vad vi gjort hittills. Och det är bara för att upprätthålla den omsättning på ekonomin som finns idag!

Det är alltså inte Greklands fel att det är kris. Det är inte heller bankerna. Visst, de kunde skötts bättre, men de är inte de som är den egentliga orsaken till krisen.

Krisen (som kommer att bli värre – mycket värre) kommer helt enkelt av att vi är mycket färre som kan konsumera. Och färre som kan producera. Vi är mycket färre än vad de som hittills konsumerat och producerat varit.

Samtidigt går en gigantisk generation i pension och blir skapar en jättelik kostnad för samhället i form av pensioner och sjukvård till alla dessa människor.

Mindre intäkter till samhället. Högre kostnader för samhället.
Inte ett recept för tillväxt.  Tyvärr inte heller de närmsta 10 åren om marknaden fortsätter att bygga på vår konsumtion, vilket de lär göra.

Så håll hårt i dina pengar ett tag framöver. Det blir tuffare tider, tror jag.

Men vem ska vi skylla på?
Vem ska ställas ansvarig?

Det går tyvärr inte att peka ut någon.

C’est la vie

Nej nu har jag tröttnat på att ständigt höra att passion är något som följer med personkemin. Jag har bara två ord för den teorin:

Bull. Shit.

Passion är något man kan göra. Tro mig. Men det krävs självklart att man anstränger sig lite. Men det är det värt.

Det finns fyra saker ni behöver göra för att blåsa liv i passionen. Och ni behöver göra det tillsammans.

1. Lita på varandra

För det första behöver ni lita på varandra, på det djupaste planet. Jag kommer att provocera lite genom att generalisera en aning nu, men jag hävdar att det jag säger stämmer för de allra flesta.

Hon behöver känna (läs veta) att han alltid kommer att finnas där för henne, och att han kan sätta henne främst när det behövs. Sant eller falskt, ladies?

Alltför många kvinnor har tappat hoppet för länge sedan.

Han behöver veta att hon han räcker till för henne. Gentlemännen får gärna också säga om de håller med eller inte.

När det blir konflikt är det detta ni behöver gå tillbaka till. Män, se till att tala om för henne att du tänker stanna hos henne oavsett vad som händer (och visa det genom att stanna även när hon ber dig dra åt… Hon testar för att se om du menar det). I den här situationen tvivlar hon på dig, och då är det din förbannade plikt att tala om och visa att du älskar henne, respekterar henne och att du aldrig kommer att lämna henne hur illa hon än beter sig (för det kan tänkas att hon gör när hon när rädd). Men förvänta dig inte, just då, att hon tänker visa att du är tillräcklig för henne. Det är du nämligen inte just då.

Det går snart över om du inte vacklar när hon testar.

2. Ge varandra det ni behöver

Se till att visa varandra att ni älskar varandra. Men se för 17 till att göra det på ett språk som den andre förstår. Det finns några olika språk som vi använder. En del behöver beröring för att känna sig älskade. En del behöver höra orden ”jag älskar dig”, andra vill ha överraskningar eller presenter. Vad behöver du? Vet din partner vad du behöver? Vet du?

Allt! kanske du säger. Det stämmer. Men ett av ovanstående sätt är viktigare än de andra. Vilket?

Ett tips: Vad brukar du göra för att visa din älskade att du älskar honom/henne? Det är med stor sannolikhet det DU vill ha.

Prata med din partner, och se till att ni känner till vad ni behöver. Och se till att ge kärlek på det sätt som din partner förstår.

3. Var dig själv

Var dig själv. Det låter enkelt. Men det är svårt för många. Männen vill få känna att de räcker till, så de anstränger sig stenhårt för att behaga sin kvinna i jakt på bekräftelse. Det är så viktigt för dem att de till och med försummar sin egen identitet och sina egna behov för att få känna att de räcker till för sin kvinna. Killar, rätt eller fel?

Men det här går kvinnan obemärkt förbi. Hon blev nämligen attraherad av en Man. En person som var spännande och intressant när han var sig själv. Nu springer han omkring och mesar och behagar i bästa fall. Det hetsar inte upp henne alls. Efter ett tag tappar han hoppet och ger upp sina fruktlösa försök, och flyr till teven eller datorn.

Tjejer – bekräfta om jag har rätt.

Du killen. Du ska inte behaga henne. Du ska ta egna beslut och göra henne lycklig genom att vara dig. Självklart ska du ta största hänsyn till henne när du tar besluten, men våga ta besluten själv. Det är nämligen helt riskfritt. Om du tar fel beslut så kommer du att få veta det, och i så fall kan du ändra dig om det behövs. Du får det.   Men när hon frågar om du vill ha ris eller pasta, så ta ett beslut!

Det upplever hon som manligt, och det leder i längden till passion.

Kvinnor verkar ha enklare med den här punkten av någon anledning som jag inte förstår.

4. Sätt gemensamma mål

Ovanstående steg räcker långt, men för att passionen ska leva livet ut behöver ni se till att ni har gemensamma visioner om framtiden. Ni har bestämt er för att leva tillsammans, och vandra livets vägar gemensamt.

När du väljer en reskamrat är det vettigt att se till att ni är på väg åt samma håll, och att ni vill samma saker. Nej, det betyder inte att alla mål ska vara gemensamma, eller att bägge måste ha samma intressen. Men se åtminstone till att ha lite långsiktiga visioner tillsammans. Var ska ni bo när ni fyller 100? Hur ska ni bo? Vad ska ni göra tillsammans? Vad vill ni ha gjort innan dess?

Med gemensamma visioner har ni möjlighet att dra åt samma håll även om ni vill dra på samma sätt. Då växer ni ihop längs vägen.

De som inte växer ihop, växer isär. För växer, det gör man oavsett.

Jag vet att jag förmodligen har provocerat lite, eftersom jag gubevars påstår att det finns olikheter mellan könen i dagens jämställda Sverige. Därför vill jag förtydliga att olikhet är något helt annat än jämlikhet. Jämlikhet är faktiskt en förutsättning för passion. Det är olikhet också.

En positiv jon attraherar en negativ jon. En stark bindning uppstår bara när jonerna är lika starka (jämlika) men har olika polaritet.

Tjejer, om ni tycker att jag har rätt så kommentera gärna för att visa killarna att det ligger något bakom det jag säger.

Killar, tjejerna tror att ni inte bryr er om dem, och jag har just sagt att ni anstränger er järnet för att göra dem lyckliga. Tuta om ni håller med, så kanske även tjejerna börjar tro på det jag säger.

Hmm. Jag och min älskade fru funderar på att sätta upp ett seminarie/kurs i ämnet. Tuta (kommentera) om du och din partner skulle gå

Boken är klar, och kopiorna till förlagen är postade.

”Vi har tacksamt tagit emot din bok. Vi beräknar höra av oss inom 1-2 månader”

Tjahapp. Vad ska jag då göra medan jag väntar?

Bestämmer mig för att äntligen lära mig hur man säljer. Att jag jobbat med sälj i flera år på en internationell marknad räknas inte riktigt av någon anledning.

Idag säljer man via sina nätverk, och genom att skapa ett värde för kunden innan de köper något. Helt bakvänt mot tidigare och samtidigt helt genialt. Det passar mig.

Så hej och hå. Nu ska jag göra en liten videoserie som handlar om hur man tar sig från där man ÄR till dit man VILL VARA. Som man kan se utan att man behöver köpa något.

Mata in din mailadress i rutan till höger (på mikael-jakobsson.com) så vet jag att du är intresserad av att få veta när första videon är klar.

Och lämna gärna en kommentar om det finns något närbesläktat ämne du vill att jag tar upp i videoserien.

Tjolahopp!

Puh!

Den senaste tiden har jag varit helt fokuserad på att få klar min bok. Och plötsligt hände det.

Boken är K-L-A-R!

Färdig. Bara att skicka in till förlagen.

Det gör jag så snart skrivaren är färdig med alla sidorna.  Den första kopian jag skrev ut blev förstörd eftersom tonern tog slut i skrivaren. Så just nu sitter jag och väntar på att den andra utskriften ska bli klar. Påminn mig om att nästa skrivare jag köper ska klara att skriva ut dubbelsidigt.

Många frågar mig vad boken handlar om. Så här kommer den officiella teasern:

Livet är fullt av utmaningar, stora som små. Utmaningarna är viktiga för att vi ska växa som människor, samtidigt som de kan vara både jobbiga och smärtsamma.

Varje spännande historia, bok eller film inleds med att huvudpersonerna hamnar i någon slags konflikt, antingen med sig själva eller med sin omgivning. Konflikten blir en utmaning och vi älskar att följa upplösningen. – Hur ska hjälten klara av det här?

Med andan i halsen följer vi hjältens prövningar och väntar spänt på vändpunkten där hjälten äntligen får övertaget och återställer ordningen.

Vi älskar det! Vi beundrar hjältarna och vi drömmer i smyg om att få vara som dem – framgångsrika och fria från de begränsningar som våra egna utmaningar tynger oss med.

I Vändpunkten är det du du som är hjälten. Boken ger dig nya perspektiv på dina utmaningar och du får lära dig principerna bakom personlig framgång.

Dessutom förklarar den vad meningen med livet är, och hur du ska uppnå det.

Nu tänker jag ta helg.

Pilgrimsmusslor och skumpa får det bli ikväll. Välförtjänt, om jag får säga det själv.

Ni har ju lovat att hålla koll på mitt skrivande, så jag känner mig tvingad att hålla er uppdaterade på hur det går. För min egen skull.

Idag har jag nått ett viktigt delmål: Jag har skrivit den sista meningen på det sista kapitlet.

Japp. Du läste rätt.

Men det betyder inte att boken är klar. Nej, nu börjar arbetet med att läsa igenom alltihop och se vad det blev. Det lär vara nästan lika mycket jobb det. Men ändå!!!

Jag har skrivit sista meningen i sista kapitlet!

Nu vet ni det. Nu ska jag ladda skrivaren, printa alla sidorna, och ta fram den röda pennan…

Ha de’ gött!

Jag möter många människor med problem.

Mitt jobb är ju att vända problem till överkomliga utmaningar, och att stötta så att utmaningen vänds till framgång.

Det finns två olika typer av problem.

• Kvalitetsproblem
• Säkra problem.

De två typerna tål att beskrivas närmare. Jag har nämligen upptäckt att folk ofta har problem med ”fel” slags problem.

Kvalitetsproblem

Ett kvalitetsproblem är ett problem som innebär att du behöver ta en risk för att lösa problemet. När du tar mod till dig och vågar stå för din åsikt har du löst ett kvalitetsproblem. Det finns ju en risk att någon ifrågasätter din åsikt. När du löser ett kvalitetsproblem vinner du alltid något. Därav namnet. Vinsten är oftast ökad självrespekt, självkänsla och/eller självkännedom.

Några exempel på kvalitetsproblem

• Du funderar på att byta jobb
• Du behöver göra något åt din relation
• Du vill bestiga Mount Everest
• Du vill lära dig drakflyga

Även när du ”misslyckas” att lösa ett kvalitetsproblem vinner du något. Ofta i form av erfarenhet.

Kvalitetsproblem är bra problem. De må vara obekväma, men du växer alltid av dem. Du behöver kvalitetsproblem för att växa.

Det är när du löser ett kvalitetsproblem som du får den där sköna känslan av ”Jag gjorde det!”

Säkra problem

Säkra problem uppfinns när du inte vågar ta risken som kvalitetsproblemet innebär. Ett exempel på ett säkert problem är när du inte vågade bjuda upp på tonårsdiscot. Du vågade inte ta risken. För att rationalisera ditt beteende skyller du på att du är blyg. Om du är blyg har du ju en ursäkt (som i alla fall fungerar för dig) och du slipper ta risken. Du ju inte hjälpa att du är blyg, eller hur?

Ett säkert problem är och upplevs lika verkligt som ett kvalitetsproblem. Bägge sorterna kan vara skitjobbiga.

Men kom ihåg att säkra problem skapas av en enda anledning: Att slippa ta risken som kvalitetsproblemet innebär. Även om du skulle lösa det säkra problemet kvarstår kvalitetsproblemet.

Lösningen

När du vill lösa ett problem: Lös det riktiga problemet.

Och visst. Det är läskigt att ta risker. Men när du inte tar någon risk kan du heller inte vinna någonting.

Hitta det kvalitetsproblem som kräver att du kliver utanför dina vanliga bekvämlighetsgränser, och gör det!

Vad är alternativet?

Du kan hålla fast vid det säkra problemet med tusen ursäkter:

• ”Jag mår dåligt.”
• ” Jag orkar inte längre”.
• ”Jag vågar inte.”

Det fungerar ett tag. Kanske flera år. Kanske ännu längre.

Men till slut inser du hur många begränsningar och hur mycket smärta det säkra problemet medför. Du tröttnar på att må dåligt och bestämmer dig för att göra det som krävs: Att lösa det underliggande problemet. Men du väntar ända tills det inte är värt smärtan längre.

Nu när du vet skillnaden blir min fråga följande:

Varför vänta?

I lumpen gjorde jag en överlevnadsövning som kallades ”Fria kriget”. Vi visste att vi under fem dagar skulle få begränsat med mat och vila. Redan efter tolv timmar i skogen utan mat var det uppenbart att fem dagar är en lång tid när man går hela tiden och hoppar över alla måltider. Riktigt lång tid. Snart började rykten florera att övningen bara skulle pågå i 48 timmar. Det lät troligt. Ingen kunde väl förvänta sig att vi skulle klara fem hela dagar utan mat?

Hungern kom, och stannade. 48 timmar kom, och gick. Den fjärde dagen gick nya rykten. Övningen skulle pågå en extra dag.

Den femte dagen (jisses vad bibliskt det låter), på morgonen, marscherade vår pluton från punkt A till punkt B. Eller om det var från P till X. Jag minns inte. Vi hade gått och gått, simmat, gått, sovit någon timme, och sedan raskt marscherat vidare i kolmörker. Dag efter dag. Natt efter natt. Det blev många mils marscherande varje dag, medan befälen bytte av varandra för att de skulle kunna hålla uppe tempot.

Helvetet tog aldrig slut.

En av mina kamrater signalerade plötsligt till befälet att han ville ge upp. Han orkade inte längre. Han ville inte mera. Befälet peppade så mycket han kunde. Kamraterna peppade så mycket de orkade (vilket ärligt talat inte var så mycket vid det här laget – de behövde energin till sig själva). Alla försökte få honom att fortsätta.

Men nej. Han hade bestämt sig. Han klev av, och gjorde slut på eländet. En bil rullade fram från ingenstans och kamraten hoppade in för att skjutsas hem från övningen. Han såg trött – men nöjd – ut. Han hade sluppit undan.

Fem minuter senare och trehundra meter längre fram senare träffade vi honom igen. Han såg inte nöjd ut alls. Där stod nämligen den buss som skulle skjutsa oss hem efter avklarad strapats.

Vi var i mål.

Än idag, när jag tänker på den här övningen, tycker jag synd om honom. Hade han stått ut i fem minuter till hade han gått i mål, och varit stolt över sin bedrift.

Det finns något att lära sig av den här historien.

De flesta som ger upp får aldrig veta hur nära de varit.

Målet kan ligga bakom nästa kulle. Hur ska du veta om du inte tittar efter?